Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128
Deri, att sådana tankar som denna kunde väckas
hos honom, hade väl Marie till en del sjelf skuld; ty
hennes kärlek, om hon verkligen älskade, var af en
sällsamt stolt och öfvermodig natur. Det skulle blott vara
en dunkel och halfsann bild, om det sades, att
hennes kärlek till den döde Ulrik Christian hade varit
som en insjö, piskad, jagad och omtumlad af
stormen, under det hennes kärlek till Ulrik Frederik var
att likna vid samma sjö vid qvälltiden, när vinden
hade mojnat ut, spegelblänk, kall och klar, och utan
annan rörelse än skumböljornas bristning inne bland
strandens dunkla säf. Och likväl skulle det på ett sätt
vara rätt fattadt, icke endast i det, att hon var kall och
lugn mot honom, utan ännu mera deri, att alla de
brokiga, svärmande drömmar och lifstankar, som den första
lidelsen hade haft i sitt följe, bleknade och luftades
bort i denna sista känslas maktlösa, stilla vind.
Hon älskade ju nog Ulrik Frederik, men var det
icke mera derför att han var som det magiska spöt,
som slog upp portarna till lifvets härlighet och prakt
för henne, och var det icke prakten, hon egentligen
älskade ?
Det kunde understundom se ut, som det icke
var så. När hon i skymningen satt på hans knä och,
ackompanjerande sig sjelf, sjöng små franska arier för
honom om Daplinis och Amaryllis, och då och då höll
upp, och, medan hon bekymmerslöst lät fingrarna leka
med guitarrens strängar, lutade sitt hufvud mot hans
skuldror, då hade hon så ljufva och älskogsvarma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
