Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
135
och ofta hade längtat att få erfara, hvad för ett
tidsfördrif, hvad för ett fint och synnerligt skämt det
var, som kunde hålla de unga kavaljererna qvar på
smutsiga ölkyffen halfva dagar och nätter å rad, och
hon bad mäster Daniel, att han nu måtte stilla
hennes längtan och icke låta henne bedja för länge.
Daniel bugade sig sirligt och sade, att ehuru
hans ringa upptåg mera vore skickade till att gifva
yrhufvade kavaljerer ett beqvämt tillfälle att stoja
och stimma ännu högre, än till att amusera en sådan
fin och skön dame, så ville han likväl strax
begynna, för att det aldrig skulle sägas, att han någon
tid var något af henne sköna välborenhet befald eller
ombedd, utan att han ju på stunden hade det
exe-qverat och utfört.
»Se nu!» sade han med ett helt annat målföre
och vräkte sig vid bordet med armbågarna ut till
sidan, »nu är jag en hel samling af eder fästmans
välborna bekantskaper och synnerligt goda vänner.»
Han tog en hop silfverdalrar upp ur en ficka,
lade dem på bordet, strök håret ned i ögonen och
lät sin underläpp slappt hänga ned.
»Djefveln smälte mig!» bräkte han och slog
rasslande med penningarna, som de varit tärningar,
»det är ej för intet jag är välborne Erik Kaases äldste
son! Hva’? Vill du, din skarnätare, göra mig
obetrodd? Tio slog jag, fan fördöme mig, tio, så det
klingade. Kan du se, din fähund? säger jag. Jag frågår,
kan du se, ditt förbannade nejonöga till karl, kan du
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
