Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152
att se, om den icke hade fasthållit hans bild, så som
hon för ett ögonblick sedan, innesluten i hans armar,
hade sett den. Hennes egen ensamma, betryckta
gestalt, hennes bleka, förgråtna ansigte mötte hennes
sökande blick bakom spegelns glatta, blanka yta.
Porten stängdes der nere, tjenaren dukade af
bordet, och Nero, Passando, Rumor och Delphin, hans
käraste hundar, som hade varit instängda, sprungo
med ömkligt tjut, vädrande i spåren, rundt omkring
i rummet. Hon ville locka dem till sig, men kunde
icke för gråt. Passando, den stora, röda räfhyndan,
kom till henne, hon böjde sig ned och klappade henne
och strök henne, men tiken viftade blott förströdt med
svansen och såg henne med stora ögon rakt i
ansigtet och tjöt och tjöt.
Dessa första dagar, — huru allt var tomt och
trist, huru långsamt tiden rann, och huru förkrossande
tungt ensamheten låg på henne, och huru längtan
dess imellan var skärande skarp som salt i ett
öppet sår.
Ja, det var de första dagarna, men då det sedan
icke var nytt längre och fortfor att komma
alltsammans, mörkret och tomheten, längtan och sorgen,
dag för dag, som ett snöväder, som faller i flock på
flock, den ena långsamt nedsväfvande flingan efter
den andra, då kom det en underlig hopplöshetens
slöhet och ro öfver henne, ja, nästan som en
känslolöshet, som lugnt slår sig till ro i sorgens skydd.
Och så var det plötsligt åter helt annorlunda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
