Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
157
for till baka; han såg så främmande ut, hon kände icke
hans drägt, han hade blifvit så brun och så fyllig, och
under kappan hade han en sällsam klädnad, som hon
aldrig sett maken till: det var det nya modet med lång
vest och skinnbrämadt skört, och den förändrade
alldeles hans figur och gjorde honom ännu mera oigenkänlig.
»Marie», ropade han, »min kära flicka», och han
vred henne bort till sig, så det värkte i hennes
handled och hon våndades af smärta. Men han märkte
det icke, han var temligen drucken, ty natten var
icke varm, och de hade sett sig väl till godo på den
sista krogen.
Det halp blott litet, att Marie stred emot, han
kysste och klappade henne vildt och obändigt.
Ändtligen slapp hon likväl från honom, och med blossande
kind och böljande barm flydde hon in i det
närmaste rummet; derpå kom hon likväl att tänka, att detta
må hända vore en väl sällsam välkomst och vände
tillbaka.
Ulrik Frederik stod på samma fläck, helt
förvirrad, delad mellan sträfvandet att få sitt
omtöcknade förstand att fatta, hvad som försiggick, och
ansträngningen att häkta upp haken i sin kappa, men
hans tankar och hans händer voro lika hjelplösa. Då
nu Marie kom tillbaka och befriade honom från
kappan, kom han att tänka på, att det föregående nog
skulle vara skämt och brast ut i ett skallande skratt,
slog sig på låren, vred och vände sig, raglande som
han var, hotade skälmskt åt Marie och log förnöjdt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
