Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170
vanbörding, usel, usel, ryggbruten stackare, att
förtäras af stormgalen älskog till en prins’ hustru; det
är klokt, Magnille, att längta ögonen ur hufvudet på
sig efter henne, kippa som en upp på land kastad fisk
efter att bara se en skymt af hennes figur, att kyssa
med sin mun det stoft, hon har trädt på, det är klokt,
säger jag! — Ack, vore det icke de der drömmarna,
Magnille, der hon lutar sig öfver mig och lägger
sin hvita hand på mitt pinade bröst eller ligger så
stilla och andas så sakta och är så kall och
öfvergifven och har ingen, som försvarar sig, utom mig. . .
eller hvirflar förbi en kort glimt, hvit, hvit som en
naken lilja! — Men det är intiga drömmar, rök och
flärd bara och fattiga luftblåsor.»
De gingo igen.
Vid grinden stannade de.
Daniel stödde sig med armarna på den och
stirrade upp bland häckarna.
»Der inne!» sade han.
Stilla och ljus låg Dyrehaven med sol i luften
och sol i lofven. Kisel och småskärfvor pä vägen
kastade ljuset tillbaka i dallrande strålknippen,
flygande spindelväfvar blänkte genom luften och torra
knopphylsor seglade vaggande ned från bokarnas
grenar, under det högt upp mot den blåa himlen
slottets hvita dufvor tumlade sig med solguld öfver
de snabba vingarna.
Från en aflägsen luta klang en lustig dansmelodi
dämpad ned.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
