Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I7i
»En sådan narr!» mumlade Daniel. »Skulle man tro
det, Magnilie, att en, som har Indiens dyrbaraste
de-mantperla, skulle akta henne ringa och löpa efter
skärf-vor af måladt glas! Marie Grubbe och — Karen Fiol!
Är han klok? Och nu tro de, han jagar, tro de, derför att
han låter skytten skjuta åt sig och kommer hem med
enkla och dubbla beckasiner i bundtar och par, och
under tiden leker och jollrar han ner i Lynge med
en lejd mö, en carnaille — tvi, tvi, i helvetets djup
med så lumpen kommers! — Och han är så svartsjuk
på den majrnånads-killingen, att han knappt törs vända
sina ögon från henne en dag i ända, under det . . .»
Det prasslade i löfvet, och Marie Grubbe stod
midt framför honom innanför grinden.
Då hon vände om ned åt skogen, hade hon
nämligen gått ned till inhägnaden, der elgarne och
Esrom-kamelerna då underhöllos, och derifrån gått till ett
lusthus, helt nära intill grinden. Här hade hon hört
Daniels ord till Magnille och nu:
»Hvem är I?» frågade hon, »och voro de sanna, de
ord, I sade?»
Daniel hade svårt för att hålla sig upprätt vid
grinden, så skakade han.
»Daniel Knopf, välborna madame, den galne
Daniel», svarade han, »bry Er icke om hans snack,
det rinner så ur hans mun, redigt och oredigt om hvart
annat, hjerneagnar och tungetröskning, tungetröskning
och intet annat»!
»I ljuger Daniel.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
