Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
179
»Ulrik Frederik», sade hon helt sakta, »jag är
din hustru inför Gud och menniskor. Hvarföre älskar
du mig icke mera? Följ med, låt henne der inne vara
den, hon är, och följ med. Följ med, Ulrik Frederik,
du vet icke, hvilken brinnande kärlek jag hyser för
dig, huru bittert jag längtar och sörjer. Följ med,
hör du, följ med!»
Ulrik Frederik svarade icke, han bjöd henne
armen och följde henne ut genom trädgården, bort till
hennes vagn, som höll icke långt derifrån. Han
hjelpte henne upp, gick framom hästarna och såg på
seltyget, spände om ett spänne och ropade ned
kusken, liksom för att låta honom lägga om remmarna,
och hviskade derpå till honom, då de stodo der
fram till:
»Så snart du är på kuskbocken, kör du på, allt
hvad kamparna kunna sträcka, och håll icke en
minut förr än I ären hemma, det säger jag, och du
känner mig väl!»
Kusken var uppe, Ulrik Frederik gick åt sidan
af vagnen, liksom för att också stiga upp, piskan
susade ned öfver hästarna, han sprang tillbaka och
vagnen for i väg.
Ett ögonblick tänkte Marie på att fä kusken att
hålla, på att taga tömmarna, på att hoppa ut, men
det kom med ens ett vanmaktens lugn öfver henne,
och en oändligt djup, namnlös vämjelse, en
qväl-jande leda, och hon blef sittande lugn och stilla,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
