Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186
Men det var dock icke det, som gjorde denna mun
så egendomlig; detta var det, att den hade detta
underliga, sorgbundna, grymma leende, som under
stundom finnes hos stora vällustingar, detta leende,
som är fikande begär och föraktande trötthet på en
gång, på en gång ömt och längtanssjukt som hulda
toner och grymt och blodlystet som den dämpade
tillfredsställelsens kurrande, som tränger sig ut genom
rofdjurets strupe, när dess tänder slita i det
skälfvande bytet.
Så såg Stig Hög ut.
Den tiden.
»Madame», sade han, »har I aldrig någonsin
önskat Eder, att I sutte godt och väl förvarad inom ett
klosters portar, sådana som de ha i Italien och de
ställena der?»
»Ah nej, Gud bevare mig! Huru skulle jag komma
på slika katolska tankar?»
»I är då mycket lycklig, min dyrbara fränka?
Lifvets dryck är för Eder dä skär och frisk, den
smakar söt på eder tunga, det gör den, värmer edert
blod och muntrar edra tankar? Är det sanning!
Aldrig besk som gäst, dufven och skämd? Aldrig black
som af etterdjur och ormar, som nafsa och krafia
omkring. . . Således har jag då tagit fel på eder
uppsyn.
»Ja, kunde I fä mig till att skrifta på det viset!»
sade Marie och skrattade honom midt upp i ansigtet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
