Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192
basunernas ljud, makten och äran, alltsammans i en
skallande klang, så ville jag vara det, men icke som
den, som i en usel äresjuka och kallt högmod, medan
vagnen rullar fram, tänker i sitt hjerta på, huru stolt
han strålar i hopens afundsjuka ögon, och huru
van-mäktigt afundens böljor slicka efter hans fötter,
medan han med välbehag känner purpurn vek om sin
skuldra och kransen sval om sin panna. - Förstår
I, Sti Hög, det tror jag är att lefva, det är det lif,
jag törstade efter, men jag visste med mig sjelf, att
så kunde det aldrig blifva för mig, och det föreföll
mig, att jag sjelf var skuld dertill på ett eller annat
obegripligt vis, att jag hade försyndat mig mot mig
sjelf eller ledt mig sjelf vilse; jag vet icke, men det
tycktes mig, som min bittra sorg qvälde fram deraf,
att jag hade rört vid en sträng, som icke fick tona,
och vid dess klang hade något slitits sönder i mig,
som aldrig ville läkas, så jag aldrig skulle få den
färdigheten igen, så att jag kunde slå upp lifvets dörr,
utan måste stå der utanför och lyssna till festens
toner, obuden och osökt, som en vanför tärna.»
»Åh!» utbrast Sti Hög som förvånad, derpå
förändrades hans miner plötsligt och han sade med ett
helt annat målföre, »nej, nej, nu ser jag, hvad det
är» och han riste på hufvudet åt henne, »Herre du
mildaste, hvad en menniska har lätt för att bedraga
sig sjelf i de materierna. Det är så sällan som våra
tankar äro vända åt den leden, att vi der känna
hvarken stätta eller stig, men löpa derpå rakt på, gladt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
