Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
199
icke låta sig betaga af den, han fruktade för sin
lidelse, för den slukande, himlabrännande brand, som
glödde der inom; ty denna arm om hans nacke, dessa
läppar tryckta emot hans, det vanvett, tokiga
vanvettsdrömmar; denna man . . .
»Paragon di dolcezza!
. .. bocca beata,
. . . bocca gentil, che puo ben dirsi
Conca d lndo odorata
Di perle orientali e pellegrine;
E la pörte, che chiude
Ed apre il bel tesoro,
Con dolcissimo mel propora mista.»
Han lyfte sig ett ögonblick från bänken som i
smärta; nej, nej! och han kröp åter till sin ödmjuka
kärlekslängtan, han slängde sig i tanken i stoftet för
hennes fötter, hakade sig fast till sin kärleks
hopplöshet, höll bilden af hennes likgiltighet upp för sina
ögon, då — stod Marie Grubbe framför honom i
grottans hvälfda öppning, ljus emot mörkret der ute.
Hon hade hela aftonen varit i en sällsamt
lycklig stämning; hon kände sig så trygg och sund och
mäktig; festens prakt och toner, männens hyllning
och beundran, hon skred fram der öfver, som det
varit en skarlaksmatta utbredd för hennes fot att
trampas på. Ty hon var så helt betagen, helt berusad
af sin egen skönhet. Det var som om blodet i rika,
glänsande strålar sköte ut från hennes hjerta och
förvandlades till skönhetsleende på hennes läppar, till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
