Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
203
sig käckt öfver hela golfvet, på hvar ruta och hvart
bräde, alldeles fram mot elden; men så kom eldske*
net jagande fram öfver golfvet igen, så att
skymningsmörkret flög åt alla sidor, och ljuset efter det, uppåt
väggar och uppåt dörrar, rakt upp öfver den blanka
messingsklinkan; ingenstädes var det säkert, ja, der
satt mörkret och klämde sig intill mur och loft som en
katt i ett träd, och skenet sprang omkring der nere,
fram och tillbaka, hoppande och jagande som
hunden vid trädets rot. Icke ens bland glas och
pokaler högt uppe på dragkistans tak kunde mörkret vara
i fred, ty de röda rubinglasen, de tvä pokalerna och
de gröna remmarna, alla tände de brokiga fyrar och
hjelpte skenet att hitta fram.
Och blåsten fortsatte der ute och mörkret tog
till, men der inne, der lågade det eld och der
dansade det ljus, och Maria Grubbe hon sjöng. An
sjöng hon orden just som hon kunde minnas dem, än
gnolade hon blott melodien; hon hade sin luta i
handen, men hon spelade icke, hon grep blott då och
då i strängarna och framlockade ett par klara, länge
klingande toner.
Det var en af dessa ljufliga, små, vemodiga
sånger, som göra ens kudde mjukare och ens rum
behagligare, en af dessa sakta böljande melodier, som
liksom sjunga sig sjelfva i sitt makliga vemod och med
det samma låta ens stämma ljuda så trefligt fyllig,
så svällande och så rund. Marie satt just i skenet
från kaminen, kringlekt af det rödaktiga ljuset, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
