Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2l8
huru den knot de runda fingrarna om den bruna
tömmen, och huru armen i sina hvita, af ådror
genomlupna former blef fast och glatt, blef slapp med
mattad glans under det slag, som den slog på Karens
arma kropp. Han såg, huru hennes svartsjuka blick
der tindrade belåtet, och huru hennes vreda läppar
grymt logo vid tanken på, att hon med tömgisslet
utplånade kyss efter kyss. — Och hon var hans. —
Han hade varit ond och sträng och grym, han hade
låtit dessa kära händer vrida sig i qvidan och dessa
röda läppar öppna sig i klagan.
Hans ögon fingo en fuktig glans under det han
tänkte så, och han kände sig genomträngd af hela
en drucken mans lätt väckta, veka medlidsamhet, och
han fortfor att stå och stirra i loj och rusig
känslosamhet, tills solens rika ljusström hade tärts ihop till
en tunn, liten, blänkande tråd, högt bland löftets mörka
bjelkar.
Då vaknade Marie Grubbe.
»I!» nästan skrek hon, i det hon for upp och
kastade sig tillbaka, sä att stolen tumlade utåt golfvet.
»Marie!» sade Ulrik Frederik så ömt hanförmädde,
och sträckte bönfallande händerna ut mot henne.
»Hvad vill I? — I vill väl klaga öfver de slag,
eder sköka fick?»
»Nej, nej, Marie, låtom oss vara vänner, goda
vänner!»
»I är drucken», sade hon kallt och vände sig
från honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
