Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228
Stis sällsamma ord eller sorg bakom hans
tungsinta miner, men om han icke talade starkare än
han kände; ty denna hopplösa passion, som icke
trotsigt slöt ögonen för, att der intet hopp fanns,
och blindt stormade fram, den förstod hon icke, den
kunde hon icke tro på, och hon skapade sig en bild
af Sti Hög som en öfverspänd natur, som, genom att
evinnerligen gå och uppdrifva sina känslor, hade
kommit att tro sig rikare och större och mycket
betydligare, än han var, och som nu, då ingen verklighet
bekräftade denna föreställning, gick och ljög sig in
i stora stämningar och starka lidelser, som endast
voro födda i fantastiskt hafvandeskap af hans
sjukligt arbetande hjerna. Och de sista ord, hon nu för
längre tid hörde af hans mun — hon begaf sig
nämligen på sin fars uppmaning till Tjele, dit Sti icke
vågade komma — tjenade endast till att befästa henne
i den tron, att bilden i allt var honom lik.
Det hände nämligen, då han sagt henne farväl
och stod med handen på dörrklinkan, att han vände
sig om till henne och sade: »det är en svart sida af
min lefnadsbok, som nu slås upp, madame, när edra
Kalö-dagar äro förbi, och jag skall längta i qval och
i pina och sörja som en, hvilken har mist det, som
var all hans jordiska lycka, allt hans hopp och hans
åtrå, och likväl, madame, om det en gång skulle
tima, att det vore skälig orsak att tro, att I hade
mig kär och jag trodde derpå, då vet endast Gud
allena, hvad det skulle göra mig till. Kan hända
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
