Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240
rigtig sockerdocka, men han var så hård och ond
mot henne, sade de, som om hon varit en
uppstudsig vindthund och icke den veka varelse hon var,
men ju värre han var, dess mera höll hon af honom;
han kunde ha slagit henne grön och blå, om han
icke gjorde det, så skulle hon hafva kysst honom för
det, hå ja, det är rigtigt skam att tänka på, hurudan
en menniska kan vara, när hon rigtigt fått sin hog
till en annan menniska. Men så blef han led vid
henne och såg aldrig åt den led hon gick, derför att
han fått en annan i sina tankar, och jungfru
Erme-gaard hon grämde sig och sörjde och var nära att
gå åt af bara jemmer och elände, men hon lefde
ändå, sådant lif det var. Men så kunde hon icke
uthärda längre; flickan, säga de, hade sett Sti Hög
rida förbi gården och hade sprungit ut efter honom
och hade sprungit en mil sida vid sida med hans
häst, utan att han kunde så mycket som stanna ett
steg eller skulle vilja höra på hennes böner och gråt,
men bara red hårdt på och bort från henne. Det
kunde hon icke lida och så tog hon in dödande
förgift och skref så till Sti Hög, att det hade hon gjort
för hans skuld; nu skulle hon aldrig vara honom till
hinder mera, blott hon finge se honom en gång innan
hon doge.»
»Och sedan då?»
»Ja, Gud vet om det också är som folk säger,
for då är han då den ledaste karl, som någon
helvetes pina kan vänta på; — då skref han tillbaka —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
