Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
249
att hvart och ett tröstande ord från ens läppar, hvar
medlidsam suck och deltagande blick blott skulle
göra sorgen mera bitter och gråten starkare.
Han gick bort till henne.
»Marié», sade han sakta och tonlöst, »låt oss
ännu en gång rigtigt och väl talas vid och så skiljas.»
»Ja, hvartill kan det tjena?»
»Säg icke det, Marie, der ännu vänta på dig
glada dagar i stora skaror.»
»Ja, gråtedagar och tårenätter i en lång och
oslit-lig kedja.»
»Marie, Marie, tag vara på de ord, du säger, ty
jag förstår dem så, som du aldrig skulle tro, att jag
kunde förstå dem, och derföre såra de så smärtsamt
och hårdt.»
»De sår, som stingas med ord till udd, dem
aktar jag blott ringa, och jag har aldrig haft för afsigt
att skona dig för dem.»
»Så stöt då till, haf intet medlidande så mycket
som ett ögonblick mera; säg mig, du känner dig
förnedrad af din kärlek till mig, djupt förnedrad! Säg
mig, att du ville gifva åratal af ditt lif, för att kunna
slita hvart enda minne om mig ut ur din själ! Och
gör mig så till hund och gif mig hundnamn, kalla
mig det försmädligaste, du kan nämna, och jag skall
lyda alla dina namn, och säga, att du har rätt,
derför att du har rätt, har rätt, så pinsamt, som det är
att säga. Ty hör, Marie, hör och tro det, om du
kan: fastän jag vet, att du rädes vid dig sjelf, der-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
