Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252
»När I reser härifrån, så låt ingen veta den vägr
I ärnar er, så att jag icke skall få höra det, ty . . .
ty jag svarar icke för, att jag då skulle få makt att
afhålla mig från att följa efter Er.»
Marie drog otåligt på axlarna.
»Vår Herre välsigne Er, Marie, nu och
evinner-ligen.»
Så gick han.
En ljus Novemberskymning, då solens bronzbruna
ljus dröjande drager sig bort från höga gaflars ensligt
blänkande rutor, töfvar på kyrk-tvillingstornens smärta
spiror, glimmar på kors och gylne kransar der uppe,
löser sig i lysande luft och försvinner, under det
månen redan har lyft sin runda, blanka skifva upp öfver
de aflägsna, bruna höjdernas långsträckt rundade linier.
I gula, blånande och violetta flockar speglas
himlens försvinnande färger i flodens blanka, ljudlöst
rinnande vatten, och blad från pil och lönn och
fläder-och törnrosbuske lossna från det gula löfhänget,
fladdra i darrande flygt mot vattnet, fångas af den
blanka ytan och glida ned längs lutande murar och
våta stentrappor, in i mörkret under tunga, låga broar,
rundt omkring fuktsvarta träpelare, fånga en glimt
från de glödande kolen i den rödupplysta smedjan,
hvirflas omkring af den roströda strömmen från
skär-sliparens gård, och försvinna sedan mellan säf och
läckande båtar, mellan nedsänkta kar och dyiga
ris-gärdsels drunknande flätverk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
