Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
254
De sutto vid bordet och voro alla mätta, lustiga
och druckna. Så när som på en voro de alla äldre
menniskor, och denne ende var blott aderton år. Han
hade ingen peruk, han bar sitt eget hår, och det var
rikt nog dertill, guldgult, långt och lockigt. Hans
ansigte var så fagert som en flickas, hvitt och rödt,
och ögonen voro stora, blå och stilla.
Den gylne Remigius kallade de andra honom,
och gylne icke blott för hans hårs skull, utan för
hans stora rikedom; ty trots sina unga år var han
den rikaste adelsmannen i hela bayrisch Wald — ty
bayrisch Wald var han från.
De talade om qvinnoskönhet, de lustige herrarne
vid det goda bordet, och alla voro de ense om, att
den tiden de voro unga, då hvimlade verlden af
skönheter, med hvilka de, som nu buro namn för
skönhet, slätt icke kunde tåla någon jemförelse.
»Men hvilken har sett perlan för dem alla
tillhopa?» sade en tjock, rödbrusig karl med helt små,
tindrande ögon, »hvilken har sett Dorothea v.
Falken-stein af Falkensteinarna från Harz; hon var röd som
en ros och hvit som ett lam, hon kunde med sina
händer taga om sitt lif och en tum till, och hon
kunde stiga på lärkägg utan att de gingo sönder,
men hon var ingen af edra hägerben för det, hon
var fyllig som en svan, som seglar i en dam, och
fast som något rådjur, som springer i en skog.»
Så drucko de på det.
»Gud välsigne er allesammans hvad I ären grä!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
