Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
266
Marie förslöades dervid, och allt det
blomsterfina, doftande och fagra, som hittills i yppiga,
visserligen ostyriga och ofta barocka arabesker hade
slingrat sig genom hennes lif, det vissnade bort och dog.
Råhet i tankar som i tal, ett plumpt och trälsinnadt
tvifvel om det ädla och stora, och ett fräckt förakt
för sig sjelf: detta hade dessa sexton år på Tjele
medfört åt henne.
Och än en sak.
Det hade kommit en tjockblodig sinlighet öfver
henne, en fikande åtrå efter lifvets goda ting, ett
starkt välbehag vid mat och dryck, vid mjuka
sittplatser och mjuka liggställen, en vällustig fröjd vid
döfvande, kryddade dofter och en hvarken af smak
beherskad eller af skönhet odlad böjelse för prakt.
Allt sammans benägenheter, som hon endast tarfligt
fick tillfredsstälda — men detta gjorde ju icke
hennes åtrå mindre stark.
Hon hade blifvit fyllig och blek och en
senfärdig lättja låg öfver alla hennes rörelser. Hennes
blick var för det mesta underligt tom och
uttryckslös, men stundom sällsamt strålande och hon hade
fallit i en vana att rigta sina läppar till ett
oföränderligt och intet sägande leende.
Så skrifves det sextonhundra och åttionio. —
Det är natt, och Tjele stall brinner.
De irrande lågorna fladdrade fram genom den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
