Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
281
dig — åh, han tror mig icke, hvad skall jag arma,
eländiga menniska då taga mig till?»
Sören hörde henne icke, han hade gått igenom
drängkammaren och in i en liten kammare der bakom,
der han och jägaren brukade sofva. Här skulle
det göras, och han såg sig om der inne. Så kom
han att tänka på, att det vore synd om jägaren;
det vore bättre att göra det der ute, der de lågo
till sammans så många. Han gick ut i
drängkammaren igen.
»Sören, Sören, åh låt mig komma in, låt mig,
hvad, åh läs upp. Nej, nej, åh, han hänger sig, och
här står jag. Ah, för Guds den allmäktiges skuld,
Sören, så läs då opp, jag har ju älskat dig från för
sta gången jag såg dig. Kan du icke höra? Det är
ingen, jag har så kär som dig, ingen, ingen i
verlden, Sören.»
»Ar det sant?» frågade Sörens stämma, hes och
oigenkänlig, tätt vid dörren.
»Ah Gud vare lof till evig tid! Ja, ja, ja, Sören,
det är sant, det är sant, jag svär dig den högsta ed,
som pä jorden är till, att jag älskar dig af min
innersta själ. Ah, Gud vare evigt lof och tack ...»
Sören hade tagit bort snöret, och dörren gick upp.
Marie for in i kammaren och kastade sig om
hans hals, snyftande och jublande.
Sören stod alldeles förvirrad och förlägen för
det hela.
»Ah, himlen vare tack, att jag har dig igen», ro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
