Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 77
välbehag. Då han en månads tid hade varit i
Burre-huset, började han närma sig Marie Grubbe eller
tillät henne att närma sig honom, och de sutto ofta
under de blida sommaraftnarna och talade med
hvarandra, en timmes tid eller två i en sträcka, inne i
skänkrummet, der då dörren stod öppen och gaf utsigt öfver
det blanka vattnet till det blålett skymmande Möen.
En aftonstund hade, dä deras bekantskap blifvit
temligen gammal, Marie berättat honom sin historia
och slutat den med en klagosuck öfver, att Sören
hade blifvit tagen från henne.
»Jag måste bekänna», sade Holberg, »att jag är
alldeles oförmögen att begripa, huruledes I har
kunnat preferera en simpel stalldräng och tiggare för en
så perfekt kavaljer som hans excellens ståthållaren,
som ju likväl af alla berömmes som en mästare i
be-lefvenhet och fina manér, ja, som ett mönster på hvad
som är synnerligen galant och ämabelt.»
»Om han ock varit så full deraf som den bok,
som kallas för alamodische Sittenschule, skulle det icke
vägt så mycket som en fjäder, efter som jag nu en
gång för alla hade för honom en sådan dégoüt och
afsky, att jag knappt kunde tåla honom för mina
ögon, och I vet, huru alldeles oöfvervinnerlig en
sådan dégoüt kan vara, så att om en hade en engels
dygd och principer, så skulle likväl den naturliga
afskyn dock hembära segren. Min arma nu varande
man deremot, till honom upptändes jag af en så
hastig och oförmodlig böjelse, att jag icke annat kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
