Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fördes av riktiga biskopar, grevar, landshövdingar,
Serafimerriddare, trotjänare och operasångare. Allt
var äkta så när som på ett litet oäkta barn, och det
hörde också till pjäsen på något sätt liksom den unga
kvinnan med tjockt halvflor över ansiktet. Att jag
råkade utöka min roll utöver vad som var passande
kunde ingen förutse.
Jag somnade av ett tag medan man höll griftetal
över den siste Sporre, men väcktes av mamma för
att jag skulle få se när farbror Johans låda bars
förbi oss på väg till kryptan där den skulle stå. Vi
trängdes sen utanför bland de andra underlydande,
vi såg hur han bars in, hur de som burit honom kom
ut med de svarta bindorna de haft till hjälp, hur
man låste om honom med en nyckel som i mina ögon
var enorm, och hur biskopen och familjen gav sig av
med nyckeln neråt ån. Men sedan trängde sig
mamma ut ur hopen och sprang med mig neråt
parken bort till ruinen av det äldsta Sporreholm^som
ligger vid kanten av Vindån. In i kylan och dunklet
under valven släpade hon mig, letade sig över
borggården bort till det yttersta tornet, bar mig uppför
en stentrappa och kom fram till ett fönsterhål i den
yttre gråstensmuren. Där satte hon mig just som
processionen med nyckeln kom ner till ån och gick
ut på bryggan. Jag kunde från fönstret mycket väl
se när den skäggige gubben med guldkorset från
bryggans kant helt enkelt slängde i ån den nyckel han
låst in farbror Johan med. Jag var van att de stora
alltid gjorde det rätta och att barn alltid hade fel, ty
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
