Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligen här genomgrävd av gångar som på en
fogde-borg i Skarpskyttens berättelser, och när jag skulle
vända om igen efter att ha gömt nyckeln hittade jag
inte den gång som förde ut i dagsljuset.
Förgäves for jag hit och dit, besinningslöst och
blint som en fågel för första gången instängd i en
bur. Än har jag stött på en tegelmur, än på en
igenrasad gång, varpå jag har ränt tillbaka till
källarrummet och så strax försökt samma o framkomliga
väg igen.
Jag grät och skrek, ja vrålade högt, det var min
första erfarenhet av dödsångest och hur fenomenalt
man kan vråla då. Ingen människa kom, men
antagligen har med solens vandring ljuset kastats in i den
rätta gången, ty plötsligt såg jag mitt vita hårband
ligga och lysa ett stycke in i en gång. Jag sprang
efter det, för in i döden var jag rädd om mitt
hårband, och så var jag strax uppe i ljuset, fann mina
kläder, klädde mig och rusade ut ur parken.
Jag kom hem för sent och blev utan kvällsmat till
straff, men mitt äventyr blev aldrig upptäckt. På
mitt linne hade i alla fall kommit rost från magen,
men jag teg och grävde ner det.
Nästa vår då turisterna började komma hittades
nyckeln till kapellet i källaren under tornet. Det blev
en kolossal uppståndelse, eftersom den skulle legat i
ån, men mig bekom det mindre än man kunnat vänta,
ty jag var då för första gången i mitt liv fullkomligt
uppslukad av en annan människa. Så länge min
bänkkamrat Ethel Westerdyk fanns i Åköping och jag
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
