Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
misstänkte att hon last romaner blev han ond, annars
aldrig. Och nu skulle Ethel skriva en roman om mig!
Var så god, sa jag ungefär som jag lovat henne att
låna fröken Hohenecks chinjong till dockbolster eller
en bit av månen att lägga på smörgås, men Ethel
blev lugn och glad igen. När fröken Hoheneck
berättade om Sporreholms belägring och Sporrarnas
hjältemodiga försvar mot främmande inkräktare,
utmärkte hon sig pinsamt med att fnittra, hon njöt
redan av sin roman.
När Ethel var glad var jag också glad, men kort
därpå träffade oss, eller åtminstone mig, ett
förkrossande slag. Ethel skulle flytta med sina
föräldrar till Stockholm och jag skulle aldrig få se
henne mer. Vår vänskap flammade upp i en häftig
låga. När vi måste gå hem var till sitt och äta kväll,
lämnade vi varandra långa brev som vi skrivit på
förhand, på det att vi skulle uthärda att vara åtskils
till nästa morgon. Mina brev var såvitt jag vet bara
klagan och dystra profetior om hur snart jag skulle
glömmas av Ethel, vars väg gick mot storstaden och
måhända också mot ryktbarhet där. Ethel var den
som tröstade och ett av hennes argument var att jag,
Agnes, skulle väl inte vara ledsen, snart skulle nog
Vita frun skicka mig något nytt ärende. Jag hörde
till dem som de döda hade tumme med.
Jag skrev och svarade att jag skulle tillbringa mitt
liv i tyst förtvivlan under väntan på döden och
återseendet med Ethel i en annan värld. Ethel besvor
31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
