Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
när biskopen efter Johan Sporres jordfästning
kastade nyckeln till kapellet i ån.
— Du lilla barn kunde inte förstå att det måste
ske! (Justine ansåg också att ätten var utdöd fast
jag levde.) Du tänkte bara på stackars Johan. Ja,
jag hade också hjärta för honom en gång innan jag
visste vilket kräk han var. Men nu skall du få höra
något märkvärdigt. Jag är en vän av upplysning,
men detta trotsar all upplysning. För nyckeln kom
faktiskt upp ur ån igen på oförklarligt vis.
Då jag förklarat för henne hur det gått till, blev
hon ännu mera rörd.
— Stackars liten flicka som hade försökt reda upp
sitt öde på egen hand.
När hon snutit sig och lugnat sig sade hon:
— Vet du vad, Agnes, jag avskyr all vidskepelse
och jag tror att det där vi kallar Försynen är något
som vi har skapat oss själva till tröst. Men när jag
ser dig sitta här med Johans näsa och Johans öron
och betänker att du tärt dig fram till gamla Justine
och att gumman äntligen hittat den hon sökt så
länge, då må jag säga att det ser ut som om det
fanns en ledning i alla fall.
När nu avslutningen nalkades och Justines avsked
förestod började man skriva i tidningarna om henne.
I det lilla Åköping som saknade regemente spelade
läroverket och flickskolan med dess lärarkårer en
stor roll på den tiden. Hon hade ju också skänkt hela
skolan till ett bolag, bildat av stans förmögnare
pappor. Detta ansågs gentilt, fast hon själv sade:
59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
