Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
våra föräldrar råkat i gräl därför att Rolfs mamma
förklarade att Rolfs dåliga betyg var mitt fel. Det
var alltid flickorna som var skulden, sade hon och
frånkände det manliga könet helt sonika den fria
viljan. Att flickor i allmänhet var skuld till det
mesta, det var också min mammas mening, men för
mig gjorde hon ett undantag och så blev det
ovänskap mellan familjerna. Rolf och jag försökte
upprätthålla en postrestantekorrespondens, men det var
ytterligt svårt och farligt.
Det var min längtan efter Rolf som drev mig upp
på lotsstegen. Lotsarna hade inget annat sätt
dåför-tiden att lista ut vad som hände inom deras område
än att kliva så högt till väders att man med en kikare
kunde överskåda öar och hav. Nitad i klippan och
stödd av bjälkar gick stegen fritt till väders vajande
i vinden. En dag kiev jag upp några pinnhål i hopp
att åtminstone skåda Rolfs ö när jag inte fick se
honom själv. Men jag måste högre och högre, ja,
ända upp innan jag såg den. Ett starkt sken sköt ut
från udden där han bodde, jag inbillade mig att det
var just hans fönster på övervåningen som slog
gnistor i solen och signalerade till mig. Högst uppe
slutade stegen med ett golv på två kvadratmeter.
Jag satt där hopkrupen och såg på Rolfs signaler
tills solen sjönk. Jag märkte nu att det var mycket
värre att gå ner än att gå upp. Djupt under mig
bara den gråa klippan om jag föll. Hur hade jag
kommit så högt? Hela fastlandsskogen låg ju under
mig och de ljusgröna fläckarna kring små gårdar.
73
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
