Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kvinnan satt vid mormors huvudgärd och torkade
svetten ur hennes panna. Den döendes andetag blev
allt långsammare, när de tystnat gick jag ut och
kräktes bakom knuten. När Justine kom för att köra
mig till Hälsingborg där jag skulle ta kvällståget satt
jag i diket utanför häcken och väntade. Den lilla
flaskan mot melankoli hade jag behållit och slagit
åtta droppar därur på en sockerbit som kvinnan gett
mig. Jag hade väl anledning att söka bot mot
svårmod, ty jag var dubbelt arvlös nu. Förlusten av den
klokskap jag borde ha ärvt grämde mig mer än
förlusten av Farups slott.
Schalen hade jag redan fått på mig och fäst ihop
den med spännet mitt fram. Så där satt jag prydd
med den uråldriga symbolen för manligt och
kvinnligt kön: en nål genom en ring. Det visste jag inte
då, ej heller att vid mitt korta möte med mormor
hade två tidsåldrar hälsat varandra, en sjunkande
och en stigande, men bägge förbundna i samma
grund. Nu vet jag att den gången då mormor dog
tippades över ett lass med gammalt möglat vetande
på den stora avstjälpningsplatsen där resterna av en
värld låg som skrot.
Mamma fick i alla fall leva, fast det dröjde länge
innan hennes blåa, svullna ann blev vit och skaplig
igen. Om Kloka Karnas medicin hade någon del
däri vet jag ej, men Justine förklarade att hon gick
lätt som en fågel och sov som ett barn så länge
flaskan nummer tio varade.
■125
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
