Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon sade mig efteråt att detta var det svåraste av
alla svåra ögonblick jag berett henne. Hon visste ju
att hela stån medlidsamt diskuterade frågan om min
olycka förorsakats av att jag ätit för mycket så att
barnet blivit för stort eller om den berodde på att jag
var för trångt byggd eller båda delarna. Hon visste
också att frågan ännu var oavgjord, och hon kunde
inte inge mig några förhoppningar. Så sade hon att
vi båda, hon och jag, vi måste lämna våra öden i
Guds händer, och vara nöjda även om det hette:
aldrig mer. Jag fattade det som att min sak var
hopplös liksom hennes. Minnet av skärtorsdagen då
jag vid altarrunden trott mig mottaga lösningen på
mitt liv ur Guds händer gjorde mig förbittrad på
Gud.
När Julius kom och hälsade på från Stockholm, då
satt jag uppe och deltog i samtal och allting.
— Gör det så trevligt för dig du kan i Stockholm
och oroa dig inte för mig, sade jag. Han hajade till
ett ögonblick, men beslöt sig för att jag sagt detta
i all vänlighet. Han skulle komma hem igen en gång
innan utskottsbrådskan började, jag måste bara lova
att bli mig riktigt lik till dess.
Det lovade jag, men kunde förstås inte hålla det.
Nog fick jag upp blodprocenten med arsenik och
liggning, men jag blev mig aldrig mera lik. Här
klyvs mitt liv i två delar, som när en klippa rämnar
vid en jordbävning. Jag visste nu att ända sen jag
börjat bli medveten om mitt kön eller kanske långt
förut, -hade jag räknat med barnet som en lycka, en
■212
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
