Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Vet du vad detta ska bli sen? frågade Julius
mig då vi promenerade här ute tillsammans: jo
begravningsplats och här vid ån ska vi vila du och
jag sida vid sida.
För att det sårade kapitalet skulle låta sig
försonas måste jag i alla fall hålla många middagar. Det
hade jag ingenting emot, eftersom Julius tycktes ha
lika gott om pengar som jag hade gott om tid. Det
var lustigt att höra agronomer, industrimän och
arkitekter tala yrke och utställning i stället för att
som andra middagar prata barnspråk med mig.
En dag då jag fick den sedvanliga listan från
Julius med namn och placering av gästerna vid nästa
middag, fann jag att han bjudit båda bröderna
Hoheneck. Jag som trott att Kristian låg i sista stadiet
på något sanatorium blev med ens så ond på honom
för att han var frisk och i närheten. Jag frågade
vad han hade hos oss att göra bland ras
förädlingsexperterna. Varpå jag fick veta att Kristian
Hoheneck var en vitter herre som skulle bevekas att lämna
bidrag till utställningens festskrift. Den där okände
Egon Bergmark som skulle sitta mellan mig och
Kristian var "en av de våra ute i världen" och skulle
författa kantaten mot ett drygt honorar.
— Han har levat så mycket utomlands, du kan
gärna sätta på dig din mammas pärlhalsband.
Under middagens lopp blev Julius på allt bättre
humör, ty middagen var den finaste vi haft och allt
tycktes foga sig efter hans önskan. Så fort
Kristians blå ögon sett in i mina vaknade hos mig en
■259
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
