Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Det kan man väl inte begära, för tiga skulle
då jag absolut aldrig kunna, sa Stora K. B. så
godmodigt, att irritationen upplöste sig i skratt. Aldrig
har jag sett en så taktlös människa kunna sköta
människor så bra som Stora K. B., frid över hennes
minne.
Den enda som inte skrattade var lillebror och Karl
viskade till mig: "jag såg att du talte vid pojken på
tåget, verkar han inte mycket efterbliven?"
— Han är en av dessa minsta, sade jag, vilket
Karl tog för en bekräftelse. Men medan Karl har
utsikter att få dö i sin sotsäng som de flesta högre
militärer, så leddes en av dessa minsta av sin
envishet att dö på sin front i en förläggning för
samvetsömma där det regnade in. Efter middagen satt vi
och tittade på bilder av soldater som tände julgranar
och öppnade paket i skyttegravarna. Jag hörde Karl
och Julius repetera folkliga uttryck som fällts av
tyska kronprinsen och kejsaren: "immer feste druff"
och "Ihr Sächser (Bayrer, Pfälzer) seid verfluchte
Mordskerle". Jag tyckte det var lite hårt sagt om alla
de snälla skäggiga farbrödenia i uniform som i de
illustrerade tidningarna delade med sig åt franska
barn av sina godsaker hemifrån, men jag sa
ingenting. Men sen längre fram på kvällen kort före teet
då jag trodde faran var över, lät jag överrumpla mig
när någon helt oskyldigt lämnade den upplysningen
att vi exporterat hästar från Sverige för sju millioner
sen kriget bröt ut. Alla tyckte det var bra som det
kanske var, ingen tänkte på att detta var en ömtålig
■278
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
