Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Längre fram i livet då jag gick i Stockholm som
en vaken människa och inte drömmande mer, kunde
jag undra vilka öden jag månde ha mött under mina
vandringar till och från Kristian denna den första
krigsvinterns Stockholm. Men vad det än var för
några: flyktingar, politiska agenter, aktivister eller
mina fiender hästuppköparna, så hade jag då bara
en mening om dem alla: ifall de bara vetat hur
Kristian och jag hade det, så skulle de av rena
avundsjukan ha slagit ihjäl mig.
Vi hade flytt från en tillvaro som syntes oss
odräglig. Världen var ett helvete, alltså lade vi ut
från den, redan att kunna detta måste ju ha väckt
hela världens avund. Slutna till varandra bildade vi
ett vingat dubbelväsen med övermänskliga
färdigheter. Till vår häpnad och lycka märkte vi att vi
befann oss i ett nytt okänt element, ett kosmiskt
stoff som bar oss igenom en efter en av de nio
rörliga himlarna. Vi gjorde en upptäckt som trotsade
alla naturlagar: den att vi genom vår kroppsliga
förening förvärvat okroppslighet. På grund av vår
stora sällsynta kärlek hade vi fått förmågan att
andas i en värld som inte var skapad för jordiska
lungor.
Så brukade Kristian fantisera i väg om aftonen
för att söka förklara det som hänt med oss. Ja någon
gång också i gryningen om jag i förlitande på min
okroppslighet kunnat ta nog mod till mig att smyga
förbi den sömnige nattportiern på hotellet och väcka
■297
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
