Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
man. Om inte det svenska lejonet rutit till just då
och skrämt upp oss för följderna, så hade Klara
nog inte gett sig förr än hon ställt till krig i vår
lilla värld. Det enda som nu skedde var att jag låste
vinkällaren då jag märkte rätt stora tomrum i den.
Ingen sa något, men att man visste vad som skett
och varför det skett, märkte jag på Sagas uppsyn då
jag en dag kom hem för sent till middagen och
Julius föll över mig för att han inte kunnat komma
åt en rödvinsbutelj.
Jag hade fördröjt mig ute på Norrtuna prästgård
inför en ny liten pojke som redan kunde följa sin
mors rörelser med ögonen. Därvid hade jag råkat
mitt in i en konflikt mellan makarna, den första
och den sista som de genomlevt. Farbror Menander
som nu "inte hade långt kvar" ville nämligen genast
lämna bort den stora pojken på ett hem, han sa att
det var fruktansvärt att aldrig vara säker för den
lilles liv heller.
— Det är som om Sigrid ville fresta Gud, sade
han och däri hade han rätt. Men Gud tycktes stå
rycken för frestelsen. Hon förklarade i ett slags
gudomligt vanvett att hon skulle kunna förbarma
sig över den sjuke utan att den friske fick lida och
klarade dem också så länge det behövdes.
Alla levde nästan intensivare än någonsin i egna
sorger och angelägenheter under de stora ödenas
skugga. Själv kunde jag skild från Kristian inte dra
ett andetag som inte gjorde ont, och nere i
missionsbokhandeln gick lillebror — nyss fyllda aderton år
■301
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
