Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Nej, jag kan inte det. När jag var nie år
började jag med den där följetongen du vet som hette:
Hon som de döda hade tumme med. Du
minns Vita frun och det där med nyckeln. Men du
duger inte som romanfigur. Du kommer att ruinera
mig Agnes, ta från mig mitt sista självförtroende
och mina existensmöjligheter. Såvida jag inte
retuscherar dig, förstås. Och då blir du å andra sidan
inte intressant. Men tänk att jag hittade på det vid
nie års ålder: "Hon som de döda hade tumme med."
Är det inte underligt?
Det frågade hon mig som vred mig under hennes
klumpiga dumma fingrar.
— Har de döda tumme med dig, Agnes?
— En död har.
— Justine?
— Nej min son.,
När Ethel äntligen gått ringde jag upp Julius.
"Ett nytt hopp har kommit i världen, om han grälar
på mig, så betyder det därför mindre", tänkte jag.
Men Julius sa:
— Vänta till om torsdag Agnes lilla, jag har en
överraskning åt dig, men den blir inte färdig förr!
Överraskningen bestod däri att han låtit riva bort
en saftig arseniktapet som funnits längst inne under
de andra i sängkammaren och tapetserat och målat
om garanterat arsenikfritt. Han sa att han kände sig
■317
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
