Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
arbetet gick icke hastigt, och under tiden började röken komma ut i allt
större och tätare massor.
— Qvinnomjölk!
Det var på fullt allvar som det släckningsämnet ännu en gång
föreslogs, men hvarken öfverståthållaren, frih. Sprengtporten, eller
kapten Nyberg lyssnade till förslaget. Många bland folket funno
denna halsstarrighet högst klandervärd och vådlig, så mycket mera
som det nog kunde hända, sades det, att tuppen ramlade ned.
Någon större olycka tycktes man ännu på middagen den 29 icke frukta.
Kungen hade ej heller visat sig i staden. Han bodde på Rosersberg.
Och när man icke såg kungen, kunde det väl icke vara
riktigt farligt.
Strax efter middagen tycktes också röken aftaga. Det var
åtminstone åsigten hos många bland den skara menniskor som fylde
Riddarhustorget och Munkbron och med mycket tålamod stirrade
upp i luften. Men vinden, som varit sydost, kastade hastigt om till
nordost, och det började blåsa skarpt. Genom de öppningar som
gjorts för att komma åt elden inne i spiran tittade nu lågor ut.
Klämtningen, som en stund upphört, hördes åter. Det lät hotande,
och det började äfven se hotande ut. Kl. mellan fyra och fem tog
blåsten till i häftighet.
Kapten Nyberg ville kapa spirans spets, men det var för sent.
Vid femtiden störtade det präktiga förgylda korset med tuppen ned
från den ofantliga höjden och tog med sig öfversta delen af
tornspetsen. De brinnande styckena föllo tätt bredvid kapten Nyberg
och hans folk.
Ett sorl af smärtsam öfverraskning, kanske också af häpnadsfull
beundran för det storartade skådespelet, gick genom folkmassorna,
ty eldslågan hade genast efter öfversta spirans fall brutit ut ur det
öppna tornet, såsom ur skorstenen på en ångmaskin. Alla möjliga
försök i släckningsväg gjordes genast och oförtrutet af det talrika
brandmanskapet och många frivilliga, men förgäfves. Manskapet i
tornet nödgades vika från den ena posten efter den andra, oupphörligt
jagadt af den nedåt rusande elden.
Hvilka växlande scenerier från det ögonblick, då tuppen störtade
ned och till dess lågorna hade hunnit sjelfva stentornet! Åskådarne
kunde icke ett enda ögonblick vända sig från den hemska, men
måleriskt sköna taflan, och de som sågo henne hafva sedan aldrig
kunnat glömma den synen. Elden forssade ur den afbrutna
tornspetsen, bröt fram genom kopparplåtarnes fogningar och slickade
girigt metallen. Tornspiran smälte allt mera bort eller föll i stora
stycken. Lågorna lekte rundt omkring ramarne af de kringskurna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
