Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Getgubben på Adolf Fredriks torg, en Södermalmsryktbarhet
från 1820.
Brokigt och grönskande, gångutstakadt, hviloinbjudande för dem
som i snygghetens tillstånd vilja hålla sig på sätena och ej förgripa
sig på de gröna mattorna samt ändtligen sidoprydt med två
lummiga alléer, sträcker sig Adolf Fredriks torg mellan två af
Södermalms förnämsta gator: Horns- och S:t Paulsgatorna. Kungen som
gif-vit upphof till platsens namn vardt dock icke der förevigad, och mindre
troligt an någonsin är det, att hans staty nu kommer dit, sedan hans
sonsons föregifna dotter förklarades för en simpel äfventyrerska, sedan
Helga de la Brache (också en ryktbarhet) mist sin gloria. Under
1820- och 1830-talen funnos ej ännu de två lind alléerna, hvilka senare
tillkommo, kanske som ett skrytsamt frikostighetsbevis, kanske som
ett slags försoningsgärd åt samhället af en samvetssjuk bryggare,
hvilken, lik de fleste af den tidens större näringsidkare, var en
riktig tyrann mot sitt folk. Förr framstälde sig torget med gräs på en
sida, sten på en annan och en sandåker i midten, samt ej mer
harmoniskt med tre brunnar, en i livar sitt hörn. Men, likt den tidens
borgarfolk, gjorde torget der i sin tarflighet mycken praktisk nytta
för sig. De småländska oxdrifterna, som då utgjorde en samling
beresta turister, hade der sitt rastställe vid ankomsten inom stadens
murar. Oxarne voro då ej så yra i hufvudet efter sin resa som nu,
och deras förare, till det mesta skinktädda drängar, voro betydligt
klipskare karlar än de handelsman som nu fullfjädra sig med en
resa till Paris och ej glömma att rista sitt namn i rese-annalerna
vid Rue de Rivoli. De gingo till fots i klumpiga skor, dessa
karlar, men de trampade vägen jemn och säker framför sig, till och med
uppför de trappsteg hvilka ledde dem in i det firmament, der
stjer-nor gnistra om kommunalstorheter. — Deremellan företeddes å
torget landsregementenas bjertare uniformer, hvilkas bärare söderifrån
gjorde intåg i staden. Lifligast var det dock, när borgerskapets
infanteri der hade sina öfningar. Då skockades å sidogatorna en
tacksam publik, hvilken med stort nöje och liflig yttring deraf tog i
betraktande sitt »försvars» framsteg i krigarens svåra kall. Den
mili-täriska stämningen hos den tidens frivilliga försvarskår var ej heller
så sträng som nu. Många gemytliga scener egde rum, t. ex.: 1 Sta
rak i ledet, bror Lundström!» — »Jag kan icke, kapten; du har gjort
mina stöflar för trångal» En annan gång lärde öfver-instruktören,
baron Leuhusen, sina rekryter att stadigt blicka åt ett håll, medelst
följande kommando: »Se dén långä bunden dur, méd de långä
liörna, hansés långä näsä sen I ändä hit, — takt tu, takt tu, takt tu!»
Det är ej troligt, att denna muntra stämning i stor mån mode-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
