Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
trädde i den enkla visans ställe. Vi tro dock, att skedet för visan
kan utsträckas godt ett årtionde till och veta, att man till och med
på 1840-talet icke alldeles glömt bort att sjunga en stump solo vid
bordet, fastän det då vardt allt mera sällsynt, liksom de sittande
middagarne, till sällskapslifvets synnerliga skada, började undanträngas
af »gående bord». Valerii visor lifvade då ännu månget sällskap,
men med Hjortsberg och Raab hade de sista egentliga
Bellmans-sångarne lemnat stockholmslifvet. En och annan glad vissångare
fans dock på 1840-talet, t. ex. den qvicke och allmänt omtyckte
Gudmund Silfverstolpe (f 1853).
Instrumentalmusik "bidrog också att lifva sällskapsglädjen, icke
så mycket pä piano eller det gamla klaveret, som ej mer på guitarr,
hvilken dock förnämligast användes för att ackompagnera sången.
Sådana musiknöjen voro under 1820- och 1830-talen icke ovanliga
i borgerliga familjer. Vi lemna här en afbildning (fig. 190) efter
en konturteckning af den bekante Holmbergsson (f 1835) afen afton
hos en af Stockholms välmående och bildade borgarfamiljer. hvars
hufvudman var en mycket bekant, här förut omnämd handlande och
stadsmajor. Dennes bild, med guitarr i handen, synes midt på
teckningen. Den bakom honom, på ett bordshörn sittande mannen är
Samuel Owen. Flera andra medlemmar af familjen Owen finnas
också i sällskapet. Ynglingen som lutar sig mot dörrposten till
venster är nu mer en af Stockholms äldsta borgare. Den stående
figuren, som vänder ryggen ät oss, uppgifves vara tecknaren sjelf.
Teckningen visar klädedrägten för några och 50 år sedan samt äfven
sällskapsrummet hos en förmögen borgarfamilj. Detta rum var salen,
endast möblerad med bord och stolar samt vid fönstret en
fönster-pall med taburetter, hvilka senare voro ett slags hedersplatser för
fruntimmerna.
Sången var i allmänhet sjelfskrifven vid de stockholmska
gästabuden för femtio år sedan, och det var kanske endast vid grafölen
som han icke fick vara med, åtminstone icke förr än välplägningen
vid en sen timme något lossat på sorgbanden. Men välplägning
skulle det alltid vara. Dä någon medlem af en borgerlig familj
aflidit, for en frände eller god vän omkring i staden och bjöd till
begrafningen. Den vagn i hvilken han åkte var, efter dödsboets
tillgångar eller lust att ståta, mer eller mindre sorgprunkandc, men
alltid med svartklädd kusk och likadant utrustad, ofta för tillfället
hyrd betjent. Vanligtvis satt likbjudaren qvar i vagnen, under det
betjenten gick med begrafningskortet upp till den bjudne. Slutligen
nöjde man sig med att skicka betjenten ensam i vagn eller till fots
eller låta en vaktmästare åtaga sig hela bjudningsbestyret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
