Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Värden lagade till en bål, under det gästerna stoppade värdens
pipor, bland hvilka vanligtvis funnos ett par eller tre med stora
sjö-skumshufvud, som tronade på en piphylla i vrån vid fönstret. För
öfrigt bjöds på svartglaserade lerpipor och långa kritpipor lackade i
skaftets öfra ända.
Man smakade på bålen och sjöng Bellman, Valerius och
Franzén, men det hände nog, att en fiffig gesäll utmärkte sig med att
sjunga Sällströms aria i »Cora och Alonzo», ty operamusiken började
tvinga sig in i sällskapslifvet pä 1830-talet, och äfven i
handtverks-klassen blef visan allt mindre vanlig.
Men något nattsöl vardt det icke. Hade man icke lykta med
sig, sä var det nödvändigt att vandra hem innan klockan elfva.
Ännu i början af 1830-talet var det vid 40 sk. banko i vite förbjudet
att efter nyss nämde timme visa sig på gatan utan en lysande
handlykta, och långt efter det förbudet räkat i glömska, såg man om
aft-narne betjenter och pigor med lanternan lysa hem sitt
husbondefolk. Det var först efter gaslysningens införande 1853, som de
irrande lanternorna ej syntes mera.
Innan man lemnade den glada »ljusinbrinningen», tog man sig
gerna en långpolska, och sedan den var slutad, läste värden upp
chatullet som alltid stod på skänken, drog fram en flaska och bjöd
på »färdknäppen».
Nu flämtade talgljusen, vanligtvis hemmastöpta, i stakarnes pipor,
och gästerna togo afsked under förklaring, att det varit en riktigt
treflig »inbrinning».
Först efter en sådan ljusets fest kunde man förmå sig att vid
smala, illa lysande och ständigt rykande talgljus anstränga sina ögon
flere timmar hvarje afton, sedan man förut hela dagen mödat dem
kanske vid det knappa dagsljus som krånglade sig ned i en liten,
mellan höga murar sammanklämd gård, och silade sig genom små
i bly infattade rutor, hvilka utgjorde fönstren i mästarens verkstad.
Den finare Stockholmsverlden firade sin »ljusinbrinning»
kanske med en bal, vanligtvis i Kirsteinska huset, och Torngren var
också der, liksom vid Djurgårdsbrunn, den glade tillställaren.
Torngren var mycket mån om att hafva ett fint, om möjligt
aristokratiskt sällskap på sina baler, hälst grefvinnor, och i brist af
sådana åtminstone damer med klingande namn. Fick han ej tag i
sädana, sä skapade han sjclf de klingande namnen. På ett
inträdeskort, som vi ega, till den femte »assembléen» 1828 i f. d.
Kirsteinska huset har han helt djerft skrifvit fru »Westerstråhle», ehuru det
fruntimmer som skulle begagna kortet hette Westerström och
ingalunda tillhörde aristokratien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
