Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upp ett nummer af Stockholms Dagblad under 1820-talet (efter 1824,
då bladet började) för att finna dessa »förpassade»; t. ex. den 10
Juni 1824: Till Petersburg jungfru Fahlberg; till Nyland jungfru Paul;
till Åbo revisor Oldenburgs enka Engelin med fosterdottern
Carlström; till Gefle karduansmakaren Claesson med hustru och mamsell
Törnros samt lärlingen Allard; till utrikes grosshandlaren Lyon med
hustru; till Nerike handlanden Springchorn med hustru, o. s. v.
Det var således icke blott polisen, utan äfven allmänheten som
skulle underrättas, när någon stadsbo företog en resa, äfven om
denna vore aldrig så kort. Rådligast var att förse sig med pass,
om man också skulle fara blott några mil från staden. Vi erinra oss,
att ännu på 1830-talet råkade en stockholmsbo illa ut, emedan han
underlåtit att taga ut pass, innan han ensam i sin segelslup gjorde
en liten lusttur upp åt Mälaren. Han lade till vid Svartsjölandet
och gick upp åt bygden, der han antastades af länsmannen, som
genast frågade efter pass. Då sådant icke fans, häktades mannen,
en aktad borgare i Stockholm, och skickades med fångskjuts till
staden, under det slupen tills vidare togs i beslag. I Stockholm
återfick han af polisen sin frihet, men kunde ej få någon upprättelse
af länsmannen, enär denne blott fullgjort sin skyldighet.
Sådana fjättrar på samfärdseln och ingrepp i den personliga
friheten finna vi nu så föråldrade, att vi tycka dem tillhöra en tid för
flera hundra år till baka. Men med det mesta af gamla Stockholm
är förhållandet likadant, och det som ännu icke hunnit så föråldras
skall otvifvelaktigt snart dela det förras öde. Det är något som
Stockholm har gemensamt med alla andra samhällen, i synnerhet de stora.
Förändringarna följa nu mera så tätt på hvarandra, att det icke behöfs
många årtionden, förr än det nya hunnit blifva gammalt, så
gammalt, att det är alldeles främmande för det yngre slägtet, under det
de äldre visserligen kunna, fastän kanske med mycken möda, erinra
sig, att de verkligen sett det som nytt, men likväl ofta äro benägna
att tvifla på sitt eget minne.
Det mesta af det gamla har naturligtvis ingen af de nu lefvande
sett. Det torde derför hafva ländt till någon nytta, åtminstone till
något nöje, att vi sökt gifva en föreställning, om också i största
korthet, om förgångna slägtens lif på en plats som i så många
århundraden utgjort medelpunkten för ett helt folks sträfvanden.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
