Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sibyllinerna och Völuspa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ställena, påstående, att sibyllan å det sistnämnda (VII, 154
ff.) »forudsiger om sig selv, at efter at Verden er
opbrændt og en ny Verden er fremstaaet, vii Ilden fortære
hende. Og Völven ender jo sin Spaadom om Verdens
Undergang og Gjenfödelse ved at sige: Nu mon hun
synke».
Hvarken på detta eller något annat ställe i de tolf
sibyllinska böckerna säger sibyllan, att elden skall efter
världsbranden förtära henne. Här särskildt säger hon
raka motsatsen. Hon uttalar på tydligaste sätt
förhoppning om, att Gud skall frälsa henne, att hon från detta
jordelif skall ingå i det sanna lifvet. Vi skola här
utförligt redogöra för ställets sammanhang.
Stycket (v. 150-162) föregås af några rader, i
hvilka sibyllan förutsäger, att efter den nuvarande
världens förstöring genom eld skall en ny värld och ett
lyckligt världstillstånd uppstå. Vingårdar och åkrar skola
försvinna, emedan Gud skall med manna spisa de
rättfärdiga människorna, som då utgöra ett enda Guds folk.
Därefter fortsätter hon (v. 150, 151): »Och med
dem (det messianska rikets rättfärdiga människor) skall
då särskildt Gud vara, Han som skall undervisa dem,
såsom äfven mig, den eländiga.»[1]
De därpå närmast följande verserna (151-156)
upplysa om, hvarför sibyllan kallar och känner sig
eländig. »Ty», säger hon, »hvad ondt jag förut föröfvat,
det vet jag», hvarefter hon aflägger den omtalade
syndabekännelsen.
Därefter talar hon om de inre och yttre följderna af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
