- Project Runeberg -  Fädernas gudasaga m.m. /
458

(1906) [MARC] Author: Viktor Rydberg - Tema: Tradition: Myths, Tales, Songs
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Astrologien och Merlin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

legat Galfrid nära. Innan vi påpeka detta, må vi fästa
uppmärksamheten på tankegången i hans stjärneskildring
och jämföra denna med sibyllistens.

Människorna, låter Galfrid Merlin förkunna, förfalla i
njutningslystnad och glömma himmelen för jorden. Deras
ögon vända sig icke mer till det, som ofvan är. Gud
– så hade redan Ovidius sjungit – skapade människan
att bära sitt änne högt; han bjöd henne att skåda
himmelen och rikta blicken mot stjärnorna (ad sidera tollere
vultus
). Men försjunkande i det jordiska förgäter hon
detta, och såsom hon vänder sitt anlete från dem, vända
stjärnorna sina anleten från henne.

Årstidernas gång, växtlighetens skiften, all jordisk
ordning är beroende af det lagbundna i himlakropparnes
rörelser. Af harm öfver släktets synder afvika stjärnorna
från sina utstakade vägar, och deras banor förvirras.

Den första verkan häraf är en svår missväxt.
Himmelens regn vägras jorden, och skördarne förtorka. Ett
häpnadsvärdt tecken visar sig i växternas rike; rötterna
varda som grenar, grenarne som rötter.

På himlahvalfvet börja järtecknen med en förändring
i solens utseende. Dagens stjärnas strålande glans tynar
till ett gulblekt sken, som ingifver människorna förfäran.
De af medeltiden kända fem planeterna omtalas därefter
i samma ordning, som deras banor intaga i världsrymden:
först Mercurius, som ansågs kretsa närmast den i alltets
medelpunkt ställda jorden, därefter Venus, Mars, Jupiter
och Saturnus.

Mercurius, »Arkadiens Stilbon», byter om sköld.[1]


[1] Bilden
om skölden återfinnes hos Ovidius och Marcianus
Capella, hvilka tala om solen som sköldbärare. Mercurius’
binamn Stilbon är ett grekiskt ord och betyder gnistraren.
Men från grekiska källor har Galfrid visserligen icke hämtat
namnet. Cicero införde det i den latinska litteraturen, där man
återfinner det hos Hyginus, Firmicus Maternus, Ausonius, den
klosterskolorna läste Marcianus Capella, samt hos medeltida
författare, äldre och yngre än Galfrid.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:21:24 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/gudasaga/0458.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free