Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första Boken. Kraften och materien - III. Jorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ofta i en skenbar oreda. Vårt öga, som fort tröttnar vid
att betrakta de slumpvis hvarandra korsande folkhoparna,
låter sig angenämt smekas af danserna med de melodiska
rörelserna.
Symetrien, som utgör ett särskildt utmärkande drag för
mineralriket, blir mindre sträng, då den stiger upp i de
organiska rikena. Växterna modelleras efter sin ideala typ,
men lemna ett vidt fält åt de krafter som verka förändringar
uti dem; de korsa hvarandra i tvänne motsatta riktningar;
deras blad följa hvarandra i sin cykel kring stjelken uti ett
betecknande tal; deras blommor undgå icke den numeriska
ordningen; talen såväl som formerna äro grunderna för
växtklassificeringarna. Djuren lemna, i det de uppenbara hvarje
arts typ, en sista roll åt symetrien, och menniskan sjelf är
en enhet bildad af tvänne hälfter, som äro symetriskt
hopfogade. Och ofvan alla dessa särskilda former uppenbarar
sig enheten i planen såsom allherrskande. I de mest olika
arter finna vi betecknande likheter. Ingenting liknar mindre
en hand, än en hästhof. Men dissekera denna hof, och ni
skall der finna i rudimentärt tillstånd en hand med
fingrarna hopfogade.
Sålunda herrskar ordningen, sjelfva den numeriska
ordningen, på jorden såväl som i himlen. Vi tro ej, att de
naturharmonier, som menniskohanden icke upptecknat, äro
ett oredigt sorl eller utgöra något undantag. Vinden som
suckar bland cedrarna och granarna, vågornas sorl på
stranden, insekternas otydliga melodi i gräset, de obestämda
toner som uppfylla naturen, allt är ljudvibrationer, hvilka
likasom de föregående tillhöra talets rike.
Den skenbart betydelselösaste sak är såväl som den
vigtigaste händelse resultatet af vissa lagar. Med hvad rätt
våga derför andens förnekare påstå universets absoluta
egenskap af att vara materia? Hvad förmår väl materien
ensam? Hvad skall det väl bli af en atom syre eller kol, om
man antager honom befinna sig utom all lag? I hvilket
oredigt kaos skall ej naturen försjunka, om man tillintetgör
den kraft som upprätthåller henne? Låtom oss ett
ögonblick föreställa oss, att talet icke finnes till: detta enda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
