Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra Boken. Lifvet - II. Väsendenas ursprung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
himlens särskiljande blef till jord. Deraf dessa kullar, berg
och mångfaldiga ojemnheter, som omvexla på jordens yta
och bilda skarpa spetsar, djupa dalar, vidsträckta
skogbeväxta platåer, gräs och växter af alla slag. Är icke
jordens glänsande prydnad, såsom silket, fjädrarna, ullen,
äfven kropparnas prydnad? Återstår att förklara djurens
födelse. Det är troligt, att jorden, innehållande helt friska
frön, lämpliga för fortplantningen, frambragte ur sitt sköte
ihåliga blåsor af liknande form med en lifmoder, och att
dessa blåsor, då de kommit till mognad, brusto sonder,
såsom nödvändigt var, och sände djurungar ut i verlden.
Jorden var då uppsvälld af vätskor, liknande mjölk, och de
nyfödda lifnärde sig häraf. Menniskorna, säger Epikuros,
äro icke födda på annat sätt. Små blåsor, ett slags
uterus, fästade vid jorden genom rötter, växte ut träffade af
solens brännande strålar, utsläppte smått yngel och
uppehöllo deras lif under födseln medelst den mjölksaft som
naturen utvecklat i dem. De första menniskorna äro
menniskoslägtets stam, hvilket sedan utbredde sig på nu
brukliga vägar.
Se der en temligen enkel hypotes, skulle jag tro. Den
förklarar på samma gång, huru det kommer sig, att de
nuvarande menniskorna äro mindre stora och mindre starka,
än de uti den företa tiden. Menniskoslägtet föddes då
spontant och ur sjelfva jordens barm, och nu är det menniskor
som gifva lif åt andra menniskor.[1] Tanken uppenbarar sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
