Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra Boken. Lifvet - II. Väsendenas ursprung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medelproportion än den af två till ett, är fiskens; den
visade sig först; ödlans hjerna, som företer medelproportionen
af två och en half till ett, har följt på fiskens; derpå
kommer proportionen af tre till ett, hvari fågelns hjerna och
ryggmerg stå till hvarandra; däggdjuret företer
medelproportionen af fyra till ett; och slutligen uppträder den
sista af alla på skådeplatsen, en hjerna hvars
medelproportion till ryggmergen är tjugotre till ett: detta är menniskans,
som gör slutledningar och beräkningar.
Hjernan skulle kunna vara endast en ryggmergens
blomkrona. Hos de lägre arterna (grodorna t. ex.) tillhör
förmågan att emottaga intryck lika mycket ryggmergen som
hjernan.
Man kan visserligen göra allvarliga inkast mot läran
om utvecklingen från lägre till högre, genom att uppvisa
några mindre fullkomliga växter och djur, hvilka uppträdt
efter de mera fullkomliga arterna, såsom
monocotyledonembryot och träd med excentriska kärl (palmträden) efter
dicotyledon-embryot och träd med koncentriska kärl (såsom
kottbärande barrträd med körtelartad cellväfnad), såsom
fulländade arter af de äldsta kryptogamerna, reptilernas
tillbakaskridande rörelse efter förut gjorda framsteg, boans
uppträdande efter Iguan-ödlan etc; exempel saknas icke.
Men öfvertygade om att denna teori icke angripen
föremålet för vår försvarstalan, »Guds närvaro i naturen», och
af liflig sympati for densamma, skola vi förfäkta den. Vi
anse den med Lyell icke allenast nyttig, utan vida snarare,
i vetenskapens nuvarande ställning, såsom en oundgänglig
hypotes, hvilken aldrig skall kunna fullkomligt förstöras,
huru många och stora förändringar densamma än är
bestämd att senare undergå.
Det skall utan tvifvel synas paradoxt, att de
skriftställare, som äro de kraftigaste förfäktarne af arternas
förvandling (Darwin och J. Hooker t. ex.), intaga en
besynnerligt tillbakadragen hållning gentemot utvecklingen framåt
och att dennas ifrigaste förkämpar ofta göra ett mycket
häftigt motstånd mot arternas förvandling. Kunna icke de
båda teorierna vara sanna sinsemellan och stämma öfverens?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
