Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjerde Boken. Varelsernas och tingens bestämmelse - I. Naturens plan. — De lefvande varelsernas byggnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kombinationer ha utgjort en del af den gudomliga och eviga
planen. Det är icke utom sig hon bör söka grunden till sin
storhet: det är i sjelfva den egenskap som utmärker henne,
d. v. s. i hennes intellektuela värde. Om menniskan
genom sitt förnuft tillegnat sig en del af de tjenster som
naturen kan göra henne, så bör hon derför icke
sammanblanda detta tillegnande med den allmänna planen.
Polstjernan har ej skapats, för att leda de seglande, men
seglaren har vetat draga fördel af hennes egendomliga läge.
Eken är ej frambragt, för att tjena till garfning af
stöflorna, men fabrikanten har varit nog klok att upptäcka
garfämnets egenskaper och ombilda huden till läder.
Purpursnäckan har ej blifvit till för att färga konungarnes
mantlar; men industrien har vetat att i hennes skal finna
en glänsande färg. Fåret, silkesmasken, merinosfåret,
pelsverksdjuren, fjädrarna, dunet, killingsskinnet; de växter som
tjena till väfnader, bomullsbusken, linet, hampväxten;
guldtrådarna, silfvergrufvorna, diamanten, smaragden, topasen,
rubinen, safiren; perlorna, snäckskalen: med ett ord, alla
de varelser och föremål, som naturens trenne riken för
närvarande erbjuda åt menniskans prydnad, hafva ej skapats
och bragts till verlden för detta särskilda ändamål; det är
tydligt, att om menniskan efter hand tillegnat sig alla dessa
eröfringar, har hon derför att tacka sitt förstånd, sina
förmögenheter i att kunna välja, men ej en ursprunglig och
ovilkorlig plan, hvilken skulle med nödvändighet uppfyllas,
så att säga utanför den menskliga industriens val.
Menniskan utsätter sig för att falla i en djup irring,
när hon hänför allt till sig sjelf. Men detta är att göra
sig skyldig till en villfarelse af annat slag, än den att
förneka skapelsens plan, på den grund att denna plan icke
hänföres till menniskan allena. Voltaire beklagar i vackra
vers jordbäfningen i Lissabon och spörjer med bitterhet,
hvar denna mot menniskan vänskapliga makt är, om
hvilken man talar så mycket. Rousseau svarar honom, att
denna olycka är menniskornas fel; ty hvarför ha de byggt
på denna plats? Hvarken den ena eller den andra har rätt.
Menniskan har bedragit sig i sin egoism: vi erkänna det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
