Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjerde Boken. Varelsernas och tingens bestämmelse - I. Naturens plan. — De lefvande varelsernas byggnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ögonnätets förlängning bekläder hela den bakre och
inre delen af ögat.
Kristallvätskan, en lins genom hvilken alla ljusstrålarna
tränga, för att komma till näthinnan, kan med förunderlig
lätthet i hvarje ögonblick förändra sin bugtning, för att sålunda
oupphörligt rätta sig efter afståndet och ständigt föra en
tydlig bild till näthinnan. Men huru låter det tänka sig,
att denna organiska kristall kan så efter behag svälla
upp och åter lägga sig? Utan att förstå denna möjlighet,
bör man föreställa sig en inrättning, som är mera
förvånande än sjelfva handlingen. Man bör veta, att denna
linsformiga glob icke är någon fast kropp af ett enda
stycke, utan snarare en samling af fina och genomskinliga,
tunna skollor, som äro ställda intill hvarandra, skollor så
tunna att man skulle behöfva lägga ett tusental sådana,
den ena öfver den andra, för att kunna uppnå en nagels
tjocklek, och att kristallvätskan i sjelfva verket innesluter
omkring fem millioner dylika skollor. Vidare, dessa äro
sjelfva sammansatta af små stycken, hopväxta vid hvarandra,
och det är dessa fragmenters lek, som bildar den
utomordentliga rörligheten i denna genomskinliga lins. De äro
bland dessa underbara skapelser, som passera obemärkta
och af hvilka naturens verk är uppfyldt!
Genom denna ögats sinnrika och oefterhärmliga
byggnad öfvergå de yttre föremålen från kropparnas område till
tankens; de äro tillgängliga för vår själ och låta sig
beröras, liksom om intet afstånd skilde dem ifrån henne.
Denna mekanism böjer sig för alla förhållanden. Den
lämpar sig af sig sjelf och oss ovetande efter ljusets såväl som
afståndets vexlingar; och den kan, hvad intet instrument
förmår göra, urskilja de himmelska kropparna på ofantliga
afstånd och de mikroskopiska varelser som befinna sig
några centimeter från densamma. Brewster har rätt, då
han kallar ögat »den förpost som vaktar vägen mellan
materiens och andens verldar, och genom hvilken de stå i
förbindelse med hvarandra.»
Vi förstå, huru Eyler kan, efter det han betraktat
ögats byggnad, hängifva sig åt sin beundran. »Ögat»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
