Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjerde Boken. Varelsernas och tingens bestämmelse - I. Naturens plan. — De lefvande varelsernas byggnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förmån för Gud; men detta förbehåll anstår ej materiens
mera oinskränkta befriare. Sjelfva Darwins franska
öfversättarinna, m:lle Clémence-Auguste Royer, förebrår honom
med någon häftighet, att han stannar på en så vacker väg
och ännu tror på tillvaron af ett Högsta Väsende. »Darwin
förefaller mig icke tillräckligt djerf», säger hon i sitt
företal. »Är det af försigtighet, som han icke går ända till
slutet af sitt system, som han stannar midt i kedjan af
sina konseqvenser? När ifrigare, om än icke mera logiska
andar uppdrogo de yttersta konseqvenserna, utstötte den
puritanska verlden höga rop, skandaliserad öfver att man vågade
påstå, att den icke i rak linie härstammade från knäet på
någon gud», etc. Denna dame går åtminstone ända till
slutet, hon fördrager icke att man ännu vågar taga Gud
för allvar, hon skämtar smått med teolaterna, hon hoppar
jemnfota på deismens spillror och slungar blixtar mot
försvararne af ett Högsta Väsende; hon vänder ryggen åt
hvarje yttring af den ödmjukaste religiösa ide och räcker
båda händerna åt de tyska deklamatorerna.
Det finns blott en liten brist i dessa utomordentliga
personers logik, och den är, att denna föregifna stränga
logik är utomordentligt ologisk, och att de af darwinisterna
betecknade fakta såväl som teorier alldeles icke leder till
de löjliga konseqvenser till hvilka man påstår dem föra.
Och det sällsammaste i saken är, att dessa starka själar —
som blifvit mycket dumdristiga, derför att man med buller
och bång höjt dem till skyarna — icke märka på något
sätt den lucka som de framhärda i att bibehålla mellan
början och slutet af deras slutledning. Deras sätt att tala
liknar en väg som redts på en hög platå, afhuggen midti
stråket genom en af dessa djupa afgrunder, som tvärt skilja
tvänne glacierer åt. De båda ändpunkterna af vägen äro
icke illa lagda och underhållna, men det är tyvärr omöjligt
att gå från den ena ändan till den andra på sagda väg,
derför att det bottenlösa svalget skiljer dem obevekligt åt.
Det kommer sig deraf, att det är svårare än man tror att
slå en bro öfver denna afgrund.
Enligt mästarnes åsigt finnes det ingen söndring af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
