Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjerde Boken. Varelsernas och tingens bestämmelse - II. Naturens plan. — Instinkt och förnuft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och uppfyller ensam hela nästet, lik en flicka som
utbreder sin vackra klädning. Men hennes hufvud hålles dock
tillräckligt högt, för att hon skall kunna se öfver kanten
af boet och iakttaga omgifningen. Men jag ser
näktergalshanen återkomma. Han sätter sig återigen på nästets
kant. Han sänker sitt näbb ned mot sin makas. Det är
nu ligghonans middag han har med sig. Han för till
henne de rätter som hon tycker mest om; hon behöfver
ej oroa sig. Hon tyckes icke hysa någon motvilja mot
detta lefnadssätt, ty hon emottager i ett slags rusig
hänförelse den skatt som man bestämmer åt henne; hennes
vingar skakas; hela hennes kropp spritter. Maken begifver
sig af och kommer snart tillbaka, i det han sålunda tillför
henne en fullständig middag. De måste båda arbeta
mycket, för att kunna vårda sig om sin unga familj. Också
äro de nu allvarliga. Ännu för fjorton dagar sedan
tillbragte de hela dagen med att leka, sjunga och älska. Nu
leker man ej mera, man dansar ej mera, man sjunger icke
längre, man älskar ej mera hvarandra på samma sätt som
förut, man är familjefader; man är betungad med en ny
generation. Så länge dessa kära små skola vara beröfvade
fjädrar, måste man stoppa i deras näbb hvad som behöfves
vid deras ålder. Man är orolig öfver det öde som
väntar dem. Man älskar dem, och kanske skola de icke
förstå denna deras moders ömhet. De skola kanske flyga
bort, så fort som denna samma moder lärt dem att betjena
sig af sina vingar, och måhända skola de öfvergifva henne
i en plötslig ensamhet, utan att minnas sin barndom.
»Ömheten sänker sig såsom floderna nedåt och stiger icke
åter upp.» Hvarpå tänka nu denna näktergal och hans
maka? Visserligen hysa de icke oro för sina söners och
döttrars blifvande nybyggen, deras samhällsanställningar
och de hederns grundsatser som böra leda hvarje
lefnadsbana. Helt visst äro de icke pinade med de
intresseberäkningar, som ofta med orätt upptaga de menskliga
tankarna. Men dem, som förneka instinkten, vilja vi spörja,
i hvilken skola den maka, som ännu icke är mor, lärt sig
den smakfulla inredningen af det näste i hvilket hon skall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
