Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjerde Boken. Varelsernas och tingens bestämmelse - II. Naturens plan. — Instinkt och förnuft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skapad varelse, och tills man upptäcker de allmänna lagar
hvilka på samma gång beherrska lifvets hela byggnad och
hvarje del deraf, då urskiljer man tecknen af en allmän
plan, man blir här och der varse gemensamhetslinier,
hvilka binda de mest skilda kroppar vid samma plan, man
igenkänner den tankens enhet som fort ordet (eller
snarare gör det evigt och oändligt) vid verldsanordningen och
hvilken styr skapelsens kolossala char på vägen till det
oändliga. I det man vänjer sig vid dessa betraktelser af
det väsentliga i allt, kommer man slutligen dithän, att
man jemväl finner, att denna föreställning om det
gudomliga är alltför mensklig att vara sann; att denna eviga
kraft som upprätthåller verlden, denna makt som låter
henne lefva, denna vishet som styr henne, denna vilja som
af evighet föresätter ett otillgängligt mål af fullkomlighet,
denna tanke-enhet, som uppenbarar sig under materiens
föränderliga former, ej är en mensklig kraft, makt,
vishet, vilja; utan att den tillhör ett onämnbart, ofattligt,
okändt väsende, om hvilket vi endast kunna iakttaga
tystnad och hvars kunskap är för oss vetenskapligt
ouppnåelig.
Detta slutresultat af de positiva forskningarna
förklarar, huru vi kunnat i denna diskussion tyckas räcka venstra
handen åt Berlin och den högra åt Rom. På denna
särskilda anmärkning kunna vi genmäla, att detta blott är en
geografisk omständighet, som härflyter af vår håg att alltid
ha blicken riktad mot Öster. Denna ställning låter oss
visserligen beskäras med titeln kättare af de lärare hvilka
såsom dryga prelater kråma sig i sin sekelgamla länstol,
ty deras förslöade blickar föredraga sedan lång tid tillbaka
skymningens milda dager framför morgonrodnadens
flammande pilar; men uppriktigheten ålägger oss att förklara,
att den dogmatiska öfverdriften är lika falsk som det
systematiska tviflet, och att tänkarens gångstig vacklar på lika
afstånd från dessa ytterligheter. Ja, den vacklar. De, som
påstå sig gå stadigast, äro de, hvilkas fall är närmast.
För den forskande anden finnes det ingenting beståndande
härnere; ju mera menniskan skrider framåt i vetande, desto
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
