Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte Boken. Gud - Gud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han är tvärtom den visa, verldsomfattande och osynliga
kraft, som oupphörligt inrättar naturens verk. Det är
genom att känna Guds eviga närvaro, som vi förstå Leibnitz’
ord: »Det finns metafysik, geometri, moral öfverallt»; och
Platons gamla aforism,[1] hvilken vi kunna öfversätta med:
»Gud är den evigt verkande matematikern.»
Utanför det menskliga samfundets äflan, i den djupa
ensligheten är det själen tillåtet att skåda det genom det
synliga uppenbarade osynligas herrlighet ansigte mot
ansigte. Under det själen sålunda skymtar Guds närvarelse
på Jorden, höjer hon sig till begreppet af det sanna. [2]
Oceanens aflägsna dån, det ensliga landskapet, de under
tystnad leende vattnen, de under orolig slummer suckande
skogarna, de stolta och vaksamma bergen hvilka betrakta
allt uppifrån, äro märkbara uppenbarelser af den kraft, som
vakar i djupet af tingen. Jag har ofta hängifvit mig åt
den ljufva betraktelsen af eder, o, naturens herrligheter, och
jag har städse känt en outplånlig poesi inhölja eder i sina
smekningar. När min själ lät sig förledas af eder fägrings
trollkraft, hörde hon okända accorder tränga till sig ifrån
eder konsert. Qvällens skuggor som sväfven öfver bergens
sluttningar, vällukter som uppstigen från skogarna, lutande
blommor som tillsluten edra läppar, oceanens dofva brus
hvars stämma icke tystnar, de stjernlika nätternas djupa
lugn! I hafven samtalat med mig om Gud med en
vältalighet, mera innerlig och oemotståndlig än menniskornas
böcker. Hos eder har min själ funnit en moders ömhet
och oskuldens klara renhet, och om hon inslumrat vid eder
barm, har hon åter vaknat upp i glädje och lycka.
Skymningarnas praktfulla färgspel! dagsljusets sista, hänryckande
skimmer! till eftertanka manande ensliga vägar! I hafven
för dem, som älska eder, ljufva stunder af sällhetsrus!
Liljan öppnar sig och insuper med hänförelse det från
himlen sig sänkande ljuset! Under dessa betraktelsestunder blir
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
