Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte Boken. Gud - Gud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
själen en blomma, som med begärlighet insuper den
himmelska utstrålningen. Luftkretsen är ej längre en blott
blandning af gaser; växterna äro icke mera samlingar af
kol- eller väte-atomer allena; vällukterna äro ej blott
ofattliga molekuler, hvilka utspridas om qvällen, för att skydda
blommorna för kölden; den af vällukterna genomdruckna
brisen är icke mera en luftström allena; skyarna äro icke
blott blåsor af vattenånga; naturen är ej ett blott kemiskt
laboratorium eller fysiskt kabinett: man känner en
allherrskande lag af harmoni, ordning, skönhet, som styr alla
tings samtida gång, som omger de minsta varelser med en
instinktmessig vaksamhet, som sorgfälligt bevarar lifvets
skatt i hela dess rikedom, som genom sin eviga föryngring
utvecklar den skapade fruktsamheten i en oföränderlig makt.
I hela denna natur finns det ett slags universel skönhet,
som man inandas och hvilken själen identifierar med sig,
liksom om denna, helt ideala skönhet endast tillhörde
förnuftets område. Nattens förelöpande stjerna! Karlvagnens
char! strålande stjernbilder! det outforskliga djupets
hemlighetsfulla Perspektiver! Hvilket öga skulle väl, sedan det
lärt känna edra rikedomar, kunna med likgiltighet betrakta
eder? Huru många drömmande blickar ha icke fördjupat sig
bland edra ödemarker, o, I rymdens tomrum! Huru många
oroliga tankar ha icke färdats från den ena ön till den
andra i eder glänsande arkipelag! Och huru månget fuktigt
ögonlock har icke under själsfrånvarons och sorgens timmar
sänkt sig ned öfver ögon, fästade på en företrädesvis älskad
stjerna!
Detta kommer sig deraf, att naturen har milda ord på
sina läppar, skatter af kärlek i sina blickar, hängifna
känslor i sitt hjerta; det kommer sig deraf, att hon ej allenast
består i en kroppslig organisation, utan äfven i sitt lif och
i sin själ. Den, som aldrig märkt annat än hennes
materiela anblick, känner henne endast till hälften. Tingens
inre skönhet är lika sann och positiv, som deras kemiska
sammansättning. Verldens harmoni är ej mindre förtjent
af uppmärksamhet, än hennes mekaniska rörelse.
Universets visa ledning måste vara bevisad af samma skäl som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
