Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte Boken. Gud - Gud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
panteismen i dess enkla och obemängda form. I hvilka
ordalag denna åsigt än må kläda sina påståenden, skulle
den likväl icke kunna ingifva den rättänkande och kloke
någon illusion. Om Gud och verlden blott äro ett enda och
samma vara, då är Gud ej till.
En annan mening, hvilken är uppförd på den
föregående såsom grund, men upphöjd till en betydande grad af
finhet, är den om en »ideal-Gud», hvilken förklarar, att
Gud och verlden äro substantielt identiska och att de icke
äro det logiskt. Gud skulle vara verldens ide och verlden
Guds realitet. »Denne Gud, som en filosof framställer
såsom förvisad till sin tysta och tomma evighets öde tron,
har ej någon annan realitet än idéen, eller någon annan
tron än själen.» Gud skiljer sig här ifrån verlden genom
en operation af menniskoanden. Han är ett genom
logiken skapadt ideal. I det vi tänka på Gud, skapa vi
honom: Om menniskan icke vore till, skulle Gud ej heller
vara det. Således är enligt denna hypotes en real och med
verlden identisk Gud icke Gud; och en från verlden skild
ideal-Gud är ej till i realiteten.
Denna teori är redan utomordentligt spetsfundig. Men
den som för närvarande åtnjutes det högsta anseendet inom
en viss klass af öfverlägsna andar, hvilka äro medvetna om
sin öfverlägsenhet (och tillochmed tro sig vara ännu
lärdare, än de äro), är den som med den största artighet
helsar den vanliga, personliga och menskliga Guden, vördar
moralens stora, filosofiens och estetikens stora principer, men
icke desto mindre förklarar, att Gud, det Goda, Sanna,
Sköna ännu icke existera, men »äro på väg att bli till.»
Kant har i Kritik der gesunden Vernunft bevisat, att
menniskan är oöfvervinnerligt hugad att antaga sina
trosföremål för verkliga, under det att de äro rent subjektiva.
Hegel återupptog den stora maxim, till hvilken fordom den
grekiske filosofen Protagoras bekände sig, nämligen att
»menniskan är alltings måttstock»[1] lärde, att subjektet sträfvar
att upphäfva sig till absolut princip och att hänföra allt till sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
